Thefashionjunkie

häromdagen kollade jag på ett matprogram på tv där en av deltagarna berättade när hans mormor hade gått bort och hur han höll henne i handen i just den stunden. Att hon betytt väldigt mycket för honom, som en vän. Då helt plötsligt svallade känslorna kring morfar upp och tårarna rann ned för min kind. sedan dess har jag tänkt ganska så mycket på honom. jag saknar morfar så himla mycket. Jag vet att livet har sin natur och alla föds, lever sitt liv och sedan, när man är klar med det så lämnar själen sin kropp. Men även om det är så naturligt så är det ibland svårt att inse att en person som du växt upp med, lekt med, lärt av, sett upp till och framför allt älskat något innerligt, faktiskt inte finns längre. Nu var det drygt 5 månader sedan morfar gick bort och det är ganska så "färskt" men jag undrar när jag ska kunna tänka på honom och tomrummet han lämnat utan att fälla en tår.

Saknar dig mest av allt.